Preview X

I kulisserna bakom artistnamnet Name The Pet döljer sig inte bara den euforiskt tonårsrevoltiska discoprinsessa som fasaden visar. Där bakom finns en hårt arbetande visionär med såväl konkreta som abstrakta livsmål. Preview X träffade Hanna Brandén.

Hennes blick är lätt stirrig, och byter fokus med små korta intervaller. Ena sekunden ser hon intensivt på mig, i nästa sekund befinner sig blicken långt bortom väggen bakom mig. Samtidigt pockar hennes svartnaglade fingrar småstressat på bordet i otakt med musiken i bakgrunden. Där, någonstans mellan pockandet, sitt eget lilla parallella universum och en nattklubb i London klockan fyra på morgonen tror jag att man finner Hanna Brandén.

Det är i alla fall där jag finner henne. Nåja. klockan är närmare 11 på kvällen och Londonklubben i fråga heter Strand och ligger precis vid vattnet vid Hornstull i Stockholm.

Lite lätt försenad virvlar hon in på klubben, ser lite förvirrad ut och hälsar sen glatt. Det är lite där hon befinner sig just nu i livet.

– Jag hinner knappt reflektera över vad som händer just nu. Jag är inne i en stor hajp och det jag gör känns verkligen surrealistiskt.

Vad hon gör, ja. De som inte vet vem Hanna Brandén är behöver inte skämmas. I sitt arbete som artist så heter hon Name The Pet, och det är långt ifrån alla hon möter i arbetet som vet hennes riktiga namn. I november släpptes hennes självbetitlade debutalbum. Och skivan, med bland annat populära ”Sunshine” och ”Get on the bus”, har givit henne ett namn i klubbmusiksverige. Hanna Brandén har blivit jämförd med såväl Kylie Minogue som Madonna. Men det är ingen livslång längtan efter stjärnstatus som driver Hanna Brandén, tvärt om så började hon sjunga på allvar först i 15-årsåldern.

– Jag blev scoutad till ett Jazzgymnasium i Gävle. Efter ett tag tröttnade jag en hel del, och till slut så ville rektorn att jag skulle ut och göra massa tråkiga spelningar på bröllop och mingelkvällar. för att upptäcka det roliga i jazzen igen.

Just de tråkiga spelningarna gjorde dock underverk för Hanna, menar hon.

– När man ska sjunga flera timmar i sträck så måste man ju sjunga samma låtar flera gånger, och då lärde jag mig att improvisera lite och ändra om mitt i låtarna, och det har varit jättebra träning, säger hon.

Lite på samma sätt har hon utvärderat sig själv när hon varit dj och spelat sina egna låtar på nattklubbar.

– Fulla människor är jättebra testpersoner. Om jag spelar en låt, och märker att folk slutar dansa efter halva låten, då är det en hint om att jag kanske måste ändra något i låten. Det har hänt flera gånger. Nästa gång man spelar den nya versionen så står folk och dansar hela låten.

Sedan skivsläppet i början av november så har Hanna Brandén turnerat runt i landet och hon berättar att hela hennes tillvaro varit en smula skruvad, och framförallt tuff.

– Just nu är jag helt slut. Jag har varit igång länge utan att vila, det känns. Förutom alla intervjuer jag har gjort så har jag spelat in en musikvideo, plåtats, planerat och haft en releasefest, och det är bara den senaste veckan, säger hon.

Hur gör du för att få lugn och ro i all uppståndelse?

– Jag stänger av min telefon, tar tåget till mina föräldrar och slår mig ner i min morfars gamla orangea fåtölj. Där kan jag andas. Men jag är inte där mer än 2-3 gånger per år. Annars gör jag yoga, stannar hemma eller åker buss.

Tjugotvååriga Hanna Brandén är född och uppvuxen i Gävle. För snart fem år sedan följde hon kärleken och flyttade till sin pojkvän i London. 2007 flyttade hon tillbaka till Sverige, men den gången till Stockholm, och vid den tiden var musikdrömmarna väckta på riktigt.

Av en slump råkade hon träffa producenten Ismail Samie på Dolores Recordings som tyckte om hennes musik. Men är resten, som man säger, historia? Hanna Brandén menar att musikbranschen är allt annat än en dans på ett glammigt discogolv. Tvärt om finns många vassa armbågar i resan från osignad till erkänt duktig.

– Att börja med musik var som att gå en snabb grundkurs i juridik. Man måste hela tiden vara ”on top” och hålla koll på sina kontrakt. Som artist så är man egentligen inget annat än en produkt och då är det lätt att bli utnyttjad. Det är viktigt att läsa på så att man vet sina rättigheter. Samtidigt menar Hanna Brandén att man ibland måste vara beredd på att sätta sig själv i andra rummet.

– Den som ser sin produkt som konst inser att den ibland är värdefullare än sig själv. Därför händer det att jag offrar mig personligt för min musiks skull.

Det lättsamma intrycket som hon gav i början har sakta tynat bort och fram träder en mer seriös sida.

– Om jag inte tog det här seriöst så skulle jag inte lägga ner min själ i det, säger hon och nu försvinner blicken bortom den svarta väggen bakom mig.

Det är nu hon för ett ögonblick försvinner till den plats som bara människor i den kreativa branschen hittar till när de sätter igång och tänker ordentligt.

Och tänker, det gör hon. Pausen blir nästan 20 sekunder lång, och blicken hinner gå från inspirerad till explosiv till nästan tom.

– Alltså, jag tror att alla människor kämpar i sitt liv, mer eller mindre.

Det här med musiken är min kamp. Samtidigt som jag kämpar för musiken i sig så är den också ett sätt för mig att kämpa med andra tuffa delar i livet. Blicken är fortfarande lite tom, nästan blank och fingrarna pockar inte längre på bordet.

Vad är det för tuffa delar i livet du pratar om?

– Jag vet inte om jag vill berätta det såhär, men alla människor har nog haft det svårt någon gång, och då vet de hur viktigt det är med saker som drar en upp ur skiten. Musiken och mina vänner har haft stor del i det för min del.

Hanna Brandén berättar att det är just det fenomenet som hennes självbetitlade debutalbum handlar om; att sjunka och resa sig igen. Hon menar att man i arbetet som artist blir väldigt personlig. Är man sedan personlig så blir man följaktligen mer sårbar.

– Det spelar ingen roll vilken bransch man är i. För att lyckas ordentligt så behöver man prioritera rätt. Jag gav upp olika jobb för att jobba med musiken, bara för att ta ett exempel.

Att lägga sin själ i något, menar hon, innebär också att det blir extra känsligt för kritik, något som hon fått sin beskärda del av.

– Men det finns skillnad på bra och dålig kritik. Om jag läser en recension som är väldigt genomtänkt och bra men som sågar mina låtar, så tar jag det personligt och blir jävligt ledsen. Jag vill ju att min musik ska gillas av alla. Själv tycker jag den är hur bra som helst, annars skulle jag inte ha släppt skivan, säger hon och fortsätter.

– Sen finns det också jävligt dåliga recensioner. En krönikör i City (Stockholm City-tidningen, reds. anm.) ville ”gå till botten med konceptet Name The Pet”, och jag förstod ingenting. Hon skrev att jag var objektifierande och antifeminist. Då blev jag snarare upprörd än ledsen.

Hur tacklade du det?

– Haha. Jag började skriva ett svar till henne där jag i princip skällde ut henne. Sen insåg jag att det faktiskt fanns saker jag hellre gjorde, speciellt när jag har så roligt som jag har nu.

Hanna Brandén har blivit kallad såväl Pet Shop Boys förlorade adoptivdotter och söderblondin, som något som uppstår när ”Kylie Minogue goes left-field”

– Det är bland det roligaste som finns, alla jämförelser. Ibland är de kanske inte så smickrande men man kan inte få en bättre komplimang än att jämföras med typ Kylie, säger hon.

Vad framtiden har att utvisa visar sig, men mitt i pockandet med fingrarna på det runda stå-bordet så blir Hanna Brandén en visionär.

– Fan, jag vill ju ut nu. Jag vill nå ut till tyskar, japaner, ungrare, ja alla.

Planerna finns i huvudet, nu gäller det för henne att göra dem till verklighet, och hon vet att det krävs hårt jobb.

– Men det spelar ingen roll när man gör något man verkligen älskar, det låter klyschigt men det är verkligen så. Men hallå, är det inte min tur att börja spela här nu? Fan, väntar du lite, jag ska bara kolla det.

Klockan är närmare midnatt och Hanna Brandén tar plats på nattklubben i Lond… jag menar Strand, intill vattnet vid Hornstull.