Preview X

Att hitta parkeringsplats vid Stureplan kring lunchtid är svårt. Och eftersom Gunilla Pontén avhyvlade uppdragsgivaren till intervjun eftersom han ”tog lång tid på sig att höra av sig” anar jag att en sen ankomst inte är att föredra. Sonika ställer jag bilen ohyggligt felparkerad ett stenkast från Stureplan och restaurang Grodan där vår lunch ska avnjutas. ”P-bot på väg” hinner jag tänka.

Gunilla Pontén är på plats. För dagen iklädd svart kappa och med en karaktäristisk vit foundation kombinerat med lilatonade läppar och ögon. Hennes personlighet och stil speglar på något sätt varumärket Gunilla Pontén: egensinnigt med annorlunda färgkombinationer och djärva linjer.

Jag hälsar och verkar komma undan trots mina fem sena minuter.

Min dryckesbeställning kommenteras.

– Det har blivit modernt bland unga att dricka mycket öl, snart kommer ni alla ha en stor kula på magen. Haha!

Under lunchen får jag erfara att modeikonen är en kvinna som gärna vädrar sina åsikter.

– Åh vad fult! (Om damen som går förbi i ”alldeles för blommig och omatchad utstyrsel”.)

– Söt! Puss puss! (Om 8-åringen som går förbi med sin mamma.)

Det största utbrottet kommer en bit in i lunchen efter att vi diskuterat det dystra konjunkturläget i allmänhet och de mindre och exklusivare klädmärkenas utsatthet i synnerhet, och jag föreslår att hon borde designa en mer slätstruken klädlinje för att sälja mer.

– Neej! Då skulle jag döö! Alla andra gör ju det! Jag är konstnär och att skapa kläder är som ett måleri för mig - även om det inte är så lönsamt så måste jag skapa. Varför ska jag göra det som alla kedjor gör?

Ponténs kreationer har trots, eller på grund av den okommersiella designen rönt stora framgångar. Bortsett från att hennes kläder har sålts både i och utanför Sverige har hon fått flera priser: Feminas Oscarina 1967, Damernas Värld Guldknappen 1983, H M Konungens medalj, Litteris et Artibus 2003 och senast KTH:S Stora pris 2008 för att hon ”outtröttligt vågat gå sin egen väg och skapat en stil som kännetecknas av rena linjer och överraskande kreativa uttryck.” Vinstsumman på det senaste priset var 800 000 kronor.

– De är insatta på bank och låsta. Nu är det sådana tider, annars hade jag bränt dem. Haha!

2004-2005 anordnade Nordiska Museet en retrospektiv utställning där hennes då 60 år som verksam modeskapare uppmärksammades.

Tiderna har förändrats radikalt sen du började designa. Hatar du klädkedjorna som i stor utsträckning har konkurrerat ut de mindre klädbutikerna?

– Nej det gör jag inte. H&M tillexempel har mycket fint och det är bra att det är billigt så att ungdomar kan köpa roliga kläder. Men det är synd att många småaffärer blir utrotade. Oavsett var i landet man åker är det samma kedjor överallt.

Hur tycker du generellt att man klär sig i Sverige?

– Tråkigt! Mode speglar både vår kultur och vår historia. Tänk när vi ser tillbaka till 2009 och ser att tanter nästan bara bar jeans och täckjacka - Everest eller vad det där märket heter - det är inte kul. Och många unga klär sig bara i jeans och t-shirt - det är lite tråkigt. Ni kan ju ha på er vad ni vill! Som tur är finns det många roliga undantag, oftast ungdomar och mina kunder naturligtvis. Och några till finns det förstås..

Det blir aldrig tråkigt att luncha med Gunilla Pontén. Att säga att hon har en ”explosiv personlighet” kan vara årets underdrift. En 80-åring som verkligen lever, och som kan se tillbaka på ett otroligt händelserikt liv.

Född 1929 på Östermalm i Stockholm flyttade hon som elvaåring till Skövde där hennes far fått uppdrag som överste. Efter att flickskolan var avklarad sju år senare gick flyttlasset åter till Stockholm där hon 1948 gick utbildning på Tillskärarakademin och efter det kom in på Beckmans design-högskola.

Men det var inte på Beckmans som karriären tog fart. Gåendes på gatan i Stockholm blev hon som 18-åring stoppad av Marianne Höök – dåvarande chefredaktör för Damernas värld.

– Hon sa: ”Men lilla vän, var kommer ni ifrån?” Så berömde hon mina kläder och sa att hon ville ha med dem i tidningen. Jag trodde jag skulle skicka kläderna till dem, men Marianne ville att jag skulle visa upp dem på mig! Plötsligt hade jag blivit modell.

I slutet av 40-talet valdes hon till ”Sveriges vackraste ögon” och när den då mycket kända kläddesignern Emilio Pucci anlände till Stockholm för att välja ut en svensk modell föll valet på den späda och i modellmått mätt mycket korta Gunilla Pontén.

– ”She is fantastic, wonderful, I love her!” sa han om mig. Jag flyttade till Florens och bodde i hans palats i ett år. Under det året fick jag även göra en liten kollektion i hans namn.

Tillbaka i Sverige tog karriären som kläddesigner fart på allvar. Tillsammans med en annan ung klädskapare, Kerstin Lokrantz, fick Gunilla Pontén åka runt i Sverige och visa upp sina egentillverkade kläder. Därigenom skapades det första tonårsmodet i landet.

Innan radarparet Pontén/Lokrantz kläder blev exponerade i tidningar och på scener i slutet av 40- och 50-talet existerade inget tonårsmode. Gunilla Pontén var en artist och en idol. 1954 turnerade hon tillexempel som ”stjärn-mannekäng” med Veckorevyns musikaliska turné ”Flugan”. Med på turnén var Inger Taube och Siw Malmqvist.

– Det går inte att förstå för någon idag hur mycket Kerstin och jag stack ut i dåtidens Sverige. Ungdomar klädde sig som små tanter och många vuxna blev galna när dem såg hur jag och Kerstin gick klädda, vissa spottade åt oss.

Oj, hur kändes det?

– Äsch, jag brydde mig inte så mycket för jag fick så mycket beundrarbrev att jag var tvungen att starta en fanclub. Breven fick inte plats i min brevlåda! Jag fick en del hatbrev också, från vuxna som inte förstod sig på mig. Det är säkert fortfarande så att folk tycker att jag sticker ut för mycket med min makeup och svarta klädsel, men nu är jag så etablerad att det är få som vågar skriva sådana brev.

Trivdes du med att sticka ut?

– Jag såg det som min mission. Jag var tvungen att göra det. Någon måste ju göra det! Jag ville klä mig som en ung människa och struntade i vad folk tyckte. Jag kunde bära strumpor i olika färger, schackrutiga korsetter, knallrosa toppar och så vidare. Det är inte konstigt nu, men då var jag så otroligt före med det.

Blev du aldrig mobbad?

– Haha! Det går inte att mobba mig! Jag är för mentalt stark. Det var ju jag som var rätt klädd. Jag tänkte: så här kommer ni vara klädda om tio år. Som alla ungdomar så var jag osäker i vissa fall, men när det gällde kläder så var jag totalt självsäker.

Hur gör du för att hålla dig så ungdomlig?

– Dricker vin och vatten. Ett glas vin om dagen mår man bra av. Sen är jag gift med en tio år yngre man och umgås mycket med yngre. Jag var på invigningsfesten av superduktiga Fifth Avenue Shoe Repairs (svenskt klädmärke) nya butik, det var bara jag och en massa ungdomar där. Jag tycker man ska umgås med människor i olika åldrar. Äldre kan lära sig av yngre och yngre kan lära sig av äldre.

– När jag går på gatan kan jag se läckert klädda människor, ofta ungdomar, och då blinka till dem och ge dem tummen upp. Det tycker de är kul. Ibland gör de detsamma till mig och säger ”wow!” om min klädstil.

Något annat som är viktigt?

– Humor. Utan humor klarar man sig inte. Och passion! Jag är passionerad, både i mitt känsloliv och i mitt skapande. Att man vågar vädra sina åsikter även om dem är kontroversiella är också viktigt.

Du har levt ett fantastiskt liv, finns det något du ångrar?

– Att jag inte flyttade till Paris och blev designer där när jag hade chansen - då hade jag varit rikare i alla fall. Sverige är ett för litet land. Sverige är ett pissland i jämförelse. Sen är jag trött på den svenska mentaliteten. All avundsjuka och att man ska vara så politiskt korrekt. Jag säger vad jag tycker. I Sverige har man bara en åsikt i taget och aldrig får man ha kontroversiella idéer och tankar.

Så varför åkte du inte till Paris?

– Jag hade mycket jobb i Sverige, tjänade bra och hade dessutom träffat en karl av något slag.

Men det känns ändå som att du har haft en del tur. Vad tror du hade hänt om du inte hade blivit upptäckt på gatan av Marianne Höök?

– Ja då hade jag blivit klädskapare i alla fall. Jag skulle bara bli det. I och för sig hade jag en liten plan om att bli Hollywoodskådis. Men jag var inte särskilt bra på att agera naturligt. Jag överspelade oftast för jag är så dramatiskt. Ha-ha!

Gunilla Ponténs tvärsäkra inställning till att saker är på ett visst sätt, att hon inte kan bli mobbad eller att hon skulle ha blivit kläddesigner oavsett hur hennes liv hade sett ut känns typiskt henne.

Härlig inställning, tänker jag och beger mig till bilen och beslutar mig samtidigt för att prova på det sättet att tänka.

P-bot? Absolut inte, jag är inte sån.

Och mycket riktigt, ingen bot.