Preview X

Arne Heine har varit med under stora delar på den resa till vad vi kallar modern typografi. En typsnittens Tor Heyerdahl om uttrycket tillåts.
Med mer än sex decennier i branschen är han fortfarande på jakt efter nya utmaningar.
- Den som en gång lärt sig typografi är aldrig mera fri, konstarerar han.

Arne Heine är kanske mest känd för att ha grundat sätteriet Typografen i början av 1960-talet, som blev Nordens främsta i branschen och en plantskola för den typografiska utbildningen. Företaget blev legendariskt genom att visa hur god typografi stärker varumärket och Heine var en pionjär när fotosättningen ersatte metallsättningen och datorerna introducerades i arbetet.

Och hans tillvaro är fortfarande fylld till spaltbredden med radlängder, typgrader, bildmått och marginaler. Varje morgon går han i clinch med morgontidningarna vid köksbordet för att analysera det typografiska utseendet.

- Frågar man någon i dag vad typografi är så blir ögonen först blanka och efter att ha funderat ett litet ögonblick så säger personen att ”det har någonting med bokstäver att göra”. Och alla tror att typsnitt är typografi – men typsnitt är ett verktyg inom typografin. Typografi är att använda befintliga typsnitt och bokstavsformer, ställa ihop dom till ett budskap som bär fram textens innehåll, förklarar Arne Heine och tillägger snabbt:

- Det är för den vanlige läsaren typografi ska skapas, du måste locka in läsaren att gå vidare i texten. Jag brukar alltid säga att man ska prova, prova och prova.

Han tar emot i sin och hustrun Märthas lägenhet i Saltsjöbaden strax utanför Stockholm. Villan med strandtomt ett stenkast därifrån flyttade de ur för två år sedan.

- Frun har problem med ryggen så vi kände att det var dags. Det här brukar kallas för ”rollatorberget” för att här bor så många gamla, säger Arne och skrattar.

I lägenheten trängs massor av tidningsurklipp och böcker med bland annat datorer av senaste modell samt projektor och en mindre bioduk.

- Jag kan egentligen ingenting om datorer. Men jag använder det här i arbetet med mina bilder och till föreläsningarna.

Regelbundna föreläsningar i vårt avlånga land är något som denne mycket pigge äldre herre fortfarande sysselsätter sig med, även om han helst håller sin exakta ålder hemlig och istället refererar till sig själv som en ”fossil” då och då.

Därför är årtalen kring hans tidiga dagar i typografibranschen något svävande.

- Jag säger inga exakta årtal för då kanske du kan räkna ut hur gammal jag är, säger han med ett brett leende.

Men vi tar i alla fall och backar bandet tillbaka till det tidiga 1940-talet då en ung Arne Heine tar sina första försiktiga steg in i typografibranschen.

- Far jobbade som bokbindare här i Stockholm och genom honom kom jag i kontakt med några tryckerier där jag fick bli lärling. Sen kom jag till Svenska Tryckeribolaget som var känt för att trycka Sveriges Kommunikationer, som var tidtabellerna för tågen och trycktes på stora planscher. Därefter fick jag mitt första faktorjobb, som innebar att man både var arbetsledare och skötte kundmottagningen på tryckeriet.

- Det var ett bra utgångsläge, det fanns en ambition men inga typsnitt. Typografi fanns ju bara i böcker på den tiden.

Trycktekniken som användes på den här tiden var den så kallade blytekniken.

En teknik som kunde liknas vid byggklossar, där klossarna med text var tvunga att ha en fyrkantig och rätvinklig form för att hålla ihop. Därefter, när den var välgjord och innesluten i en ram skulle den hängas upp i en lodrät vinkel i tryckpressen och till sist kunde valsarna i pressen börja röra sig över ramen.

- Du kan ju tänka dig när Sveriges Kommunikationer, en tidtabell med små siffror, åkte i golvet på Svenska Tryckeribolaget en gång i tiden. Jag var inte där själv då, men jag vet att man glömde att försegla den i fundamentet och den åkte ur pressen. En katastrof naturligtvis.

Arne Heines första steg mot riktig formgivning och typografi kom i början av 50-talet.

På bokförlaget Natur & Kultur blev han förste formgivare och fick äntligen sina första, om än små, fria typografityglar.

Han utvecklade sina färdigheter hos Wilhelm Anderssons Annonsbyrå där han verkade som teknisk chef och trycksakschef innan han hoppade på utmaningen att vara teknisk ledare för Focus Uppslagsbok hos Almqvist & Wiksell under åren 1957 till 1961.

- Det blev en internationell företeelse som byggde på att man hade material som var översättningsbart. Det blev väldigt mycket resande och man levererade det tekniska materialet i form av klicheér, offset hade inte kommit ännu så man fick skicka de här metallplåtarna runt Europa.

Efter att ha varit företagsledare på Tryckeri AB Godvil under två års tid och försäljningschef hos förra arbetsgivaren Gummessons Tryckeri under 1962 var han så redo att 1963 ta steget fullt ut att starta eget. Han lånade pengar och köpte upp maskinutrustning från ett konkursbo i Sundbyberg - Typografen AB såg dagens ljus.

- Det var en chans jag gått och väntat på i väldigt många år. En person ringde till mig och sa: ”Du, jag har ett sätteri här som gör konkurs. Skulle du vara intresserad av att köpa grejerna?”. Jag hade drömt om att bryta ut den delen från tryckeriet som bara sysslade med sättning och ha mitt eget sätteri och ett stort typurval så jag kunde uttrycka det jag ville uttrycka.

Fristående sätterier var vid den här tidpunkten mycket lätträknade i Sverige.

- Det fanns kanske en handfull i Stockholm. De flesta som jobbade där var mer eller mindre försupna gestalter, dock inte på det jag tog över. Där fanns en ambition och det tyckte jag var en mycket bra utgångspunkt.

Kundrelationer skapades och den nybakade sätteriägaren satsade stenhårt mot reklambyråerna som var den tidens viktigaste kunder.

Effektiviteten vässades betänkligt och kundens behov blev högsta prioritet.

Det material som tidigare legat och samlat damm i olika processer på olika skrivbord skulle få en betydligt snabbare arbetsgång.

- Jag hade den uppfattningen att vi skulle vara snabbare än kunderna. Det fanns en utbredd uppfattning att ”ge dom inte grejerna för snabbt, då blir dom så jävla bortskämda” – attityden var att kunden bara var till besvär. ”Det här måste vi ändra på”, var min tanke.

Under en affärsresa till sätterier i USA kom han i kontakt med den första typen av fotosättning. Det var också då han insåg vikten av skiftarbete för att kunna effektivisera leveranserna. Där kunde annonsbyråerna lämna sitt material till sätterierna på kvällen som i sin tur jobbade under natten och var färdiga på morgonen.

- Jag tänkte att ”hur i all världen ska vi få tillåtelse att jobba i skift?” – det fick man inte göra vid sidan om tidningsvärlden. Men jag lyckades komma överens med facket om att vi skulle jobba i tvåskift med saftiga övertidsbetalningar. Det var dyrt, men jag insåg att reklambyråerna behövde den här servicen.

Företaget växte så det knakade. 1965 köpte Arne Heine in 20 faxmaskiner från England och ställde ut dem hos Stockholms största reklambyråer.

Reklambyråerna kunde då faxa sina färdiga manuskript till Typografen på kvällen som i sin tur satte texten på natten och sedan skickade tillbaka det färdiga och felfria resultatet till reklambyrån tidigt på morgonen.

Det var grejen alltså. På den punkten blev vi oslagbara.

Typografen gick från tre anställda till fler än 200 med dotterbolag i Malmö, Göteborg, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors innan Arne Heine tyckte att det var dags att gå vidare i början av 1980-talet.

Företaget omstrukturerades och övertogs av ett antal tidigare verksamhetsledare samtidigt som Arne Heine hoppade på nästa projekt:

Introduceringen av streckkoder i Sverige.

- Men att vara pionjär i det här landet är inte lätt. Det var så mycket snack om det här med streckkoder; det skulle vara farligt med strålningen från läsarapparaterna och all världens problem. Det där höll jag på med i tio år och lyckades sedan sälja det – i dag är ju streckkoder en etablerad företeelse och inget som någon ifrågasätter.

Efter streckkoderna vände han blicken mot formgivningen igen när han köpte upp Björkmans tryckeri, ett köp som innebar att han kunde ge sig själv den majestätiska titeln hovbokstryckare.

- Vi tryckte inbjudningar till hovets middagar, födelsedagar och de utländska besöken. Vi hade specialiteter som att vi kunde trycka bokstäverna i metallfoliering och upphöjd, så kallad präglad text. Men det upphörde efter ett antal år när hovet skulle spara.

Blev du själv inbjuden till något kalas?

- Nej, men jag har i alla fall fått trycka kungaparets händer när de invigde Grafikens Hus.

Arne Heine har varit med på hela resan.

Men trots att typografin i dagens tidningar är extremt styrda av mallar och till utseendet ser mycket lika ut i rubriker och typsnitt, tycker inte typografipionjären själv att det var bättre förr.

- Nej, men man utnyttjar inte de möjligheter som datorerna har i dag. Typografins uppgift ska inte bara vara lätt att läsa, den ska även stimulera till läsning.

- För att liva upp en text så gör man några feta insticksrader, de tre-fyra första orden fetas och ibland blir det fullständigt nonsens om ingen tänker på den typografiska redigeringen av den där texten. Jag skrev till Svenska Dagbladet och sa att de måste redigera de här raderna så att det skulle se någorlunda meningsfullt ut – ”glöm det din stofil” sa dom då, men nu ser jag ändå till min stora glädje att de har skärpt till sig. De tänker till mer nu, säger han och skrattar gott.

Sina egna erfarenheter samlade han 2005 i det maffiga verket ”Arne Heines bok om typografi”. 300 sidor och lite till med precis allt du behöver för att komma typografikonsten in på livet. Och de 3000 exemplaren ser ut att sälja slut någon gång runt årsskiftet.

- Det tog sju år att få ut den. Och den har kostat skjortan men det kostade jag på mig för att den skulle bli som jag ville. Jag följde trycket noga också och det svarta är tryckt för sig så att det inte ska blänka, säger Arne stolt och drar med fingret över de kolsvarta bokstäverna som mycket riktigt inte blänker.

Vid en snabb första bläddring i boken känns de olika typografiexemplen för den oinvigde som rena djungeln av anfanger, kerningar, knipningar, serifer och sanserifer.

- Det där vill jag avdramatisera, det är mest typograferna själva som gjort så här för att skydda sitt yrke. Alla som kan läsa kan lära sig typografi.

Innan jag lämnar lägenheten i Saltsjöbaden påpekar Arne sitt kanske viktigaste budskap ännu en gång:

- Prova, prova, prova. Det är mycket enkelt att prova olika lösningar och alla kan känna sig för. Den nya tekniken är ljuv musik för den som kan hantera den.